mammanfrida

Ett ögonblick som var mäkta häftigt var när jag var på ultraljudet och fick se att det var tvillingar. Villken grej.

Hade bokat ett tidigt ultraljud i v 13 för att se så att allt var okej, mest för att trygga min oro trots alla mina graviditets symtom, men jag ville se så att hjärtat slog.
Håkan kunde inte följa med på det ultraljudet för han satt på akuten, så jag åkte själv.
När jag ligger där på britsen och sköterskan börjar föra ultraljudsstickan över magen så snabbt att jag inte förstår vad som är upp eller ner så säger hon att det här ska vi filma, så att Håkan skule få se. Jaha, ja jag tänkte att hon menade att bilden var bra. Och så börjar undersökningen, och jag ser inte något alls och hinner tänka " varför ska vi filma detta när bilden är så dålig" bilden var minst sagt dålig.
Sköterskan sa: Ser du det jag ser?
Jag svarade: Eeh nej, eller ett huvud och en rumpa, men villken stor rumpa.
Varpå hon svarar: Nej, det är TVÅ!
Jag: Utbrister i tårar, NEJ DET ÄR DET INTE! Och gråter nu ganska hysteriskt, och undrar om det är sant. Är det två? Och hon pekar och visar att det är två huvuden. Det jag trodde var en rumpa var ett huvud.

Det var ett livsögonblick! Att få se wiggo på ultraljudet var underbart och verkligt, men att få chocken och beskedet och se att det är två, det är nog mitt häftigaste ögonblick!

Dante och Alton Vecka 13